Man sänker blicken över höjderna, känner något beskyddande vaka över de själar, som en gång trotsade ödsligheten. Undrar vad de flydde från...  Där vilar en naturens vackra grymhet, som säger "du kan aldrig besegra mig!" Fast det fanns ju dom som försökte och överlevde. 

Det är nog därför jag finner sån tröst och värme i vemodet.

 

tillbaka till första sidan