med känslor inbäddade,
Jag
trodde att det var bäst
bakom dimman
dit män´skorna aldrig kom
Där jag kunde sitta och ruva mitt inre
skyddad från insyn och hån
Ditin kom bara de särskilt inbjudna
gäster valda med omsorg
Som snart fick gå
för att inte bli frusna...
Som
ensam tomtegumma,
vilsen i människoland,
Hade jag lärt mej att hitta tryggheten
i dimman.
Där hade jag
bäddat mjukt
en bädd av dagg
så mjuk som bomull,
För att försvåra
andras insyn
tvillingsjäl kan urskilja.
Du var välkommen då du kom.
Marken blev varm och dimman
dunstade efter hand.
Jag visade dej min stig ut ur dimman,
du blev illa berörd, men inte avskräckt
Så nu tror jag att jag kan röja undan slyn
För att stigen ut ur Dimdalen
ska bli lättare att gå
Tillbaka till
första sidan